Som transportledare roddar Billy Larsson leveranser på en av tre levererande Beijerfilialer i Storstockholm och Södertälje. Men han tar också ledigt ibland för att köra en fullpackad bil till Ukraina.
– När kriget bröt ut led jag med folket i Ukraina. Först ville jag åka över och hjälpa till i kriget, men med tanke på att jag inte ens gjort lumpen insåg jag snabbt att det inte var någon bra idé, säger Billy.
Han började istället googla och såg att hjälporganisationen Blågula bilen sökte lastbilschaufförer, och eftersom Billy har lastbilskort anmälde han sitt intresse.
När ByggMaterial pratar med honom har han just kommit hem från sin fjärde resa med förnödenheter till Ukraina. I januari hade han med sig en hel skåpbil lastad med kläder, arbetshandskar, skyfflar och verktyg som skänkts av flera av Beijer Byggmaterials anläggningar i Stockholmsområdet.
– Det behövs mycket material till soldaterna som ska gräva och bygga skyttevärn vid fronten, och mekanikerna som ska laga stridsfordon behöver alla sorters verktyg. Vår kontakt i I’Mariupol Support Centers sa förra resan att han skulle skriva ett diplom till mig, och jag sa att han borde skriva ett till min arbetsgivare också som har ställt upp så mycket, säger Billy.
Under resorna är de alltid flera bilar som kör tillsammans till Ukraina. När de kommer fram skänker de både bilarna och packningen till sina kontaktpersoner som tar dem vidare till fronten.
– Bilarna används framför allt för att transportera soldater. Blågula bilen har skänkt över 1000 bilar hittills.
Förutom verktyg och skyddskläder kan bilarna vara packade med allt från blöjor och medicin till 3D-printade replikor av ryska minor. Attrapperna av minorna skickas vidare till skolor så att barnen ska lära sig hur minorna ser ut och akta sig för dem.
Billy har lovat sin familj att inte åka för långt in i Ukraina utan har överlämning av bilarna i närheten av Lviv eller Kiev och sover en natt på hotell innan gruppen flyger hemåt.
– Det är tungt att åka hem och man känner sig kluven. De är jättetacksamma för att vi kommer, men det känns konstigt att åka hem till friheten medan de måste stanna kvar i kriget.
Annars pågår vardagslivet som vanligt i många delar av Ukraina – nästan i alla fall.
– Senast väcktes vi av flyglarmet klockan halv fyra på natten. Det man märker annars i städerna nu är att det finns väldigt få män mellan kanske 20 och 45 år där, vilket gör kriget väldigt påtagligt. Dessutom är det utegångsförbud efter klockan tolv på natten och allt släcks ner så att det är kolsvart. Annars åker folk till jobbet, butikerna är öppna och kollektivtrafiken och tågen går som de ska, men närmare fronten är det så klart annorlunda.
Vad tycker du man ska göra om man själv vill hjälpa till med material?
– Det finns många bra organisationer som kör material, så jag tycker man ska googla och se vilken man tycker känns bäst och tryggast att skicka med.
Två minnen från resorna:
”Under min andra resa lämnade vi bland annat över till två kvinnor som skulle köra bilarna till sina mäns bataljon. En av kvinnorna höll ett tacktal där hon berättade hur mycket hjälpen betydde och att de var så förvånade över att vi i väst brydde oss om att hjälpa dem. Då rann en liten tår på alla. Sedan bad jag tolken om att också få säga något och sa att det var vi som skulle tacka dem, eftersom det är de som riskerar sina liv för att skydda Europa. Då såg vi hur hon bröt ihop totalt när hon satte sig i bilen och tårarna forsade. Det var en fin stund av ömsesidig respekt.”
”Ett annat minne var när vi utan att veta om det hade ”smugglat” in surströmming. Det var en soldats flickväns bror som bett om några burkar för att göra en Youtubevideo med sitt förband när de öppnade burkarna – och vi hittade faktiskt en låda med tre burkar inlindade i bubbelplast i en av bilarna. Det var ju väldig tur att inte tullen hittat och öppnat dem och trott att det var något kemiskt vapen! Vi försökte ge dem lite tips om hur de skulle öppna burkarna och det slutade med att vi bara skrattade allihop. Samtidigt såg jag en soldat och hans flickvän en bit bort som hade den ledsna min som man ser hos folk i hela Ukraina – det finns en sorg i människorna. Jag såg att de tänkte ”vad gör ni här och vad finns det att skratta åt?”, men just då var det så roligt.”
Billy Larsson
Ålder: 43
Familj: Fru och tre döttrar i åldrarna 11, 13 och 17
Bor: Årstadal/Liljeholmskajen
Gör på fritiden: Skjutsar barn på aktiviteter och går på Bajenmatcher
Har du en kollega som är en eldsjäl, gjort ett spännande karriärsbyte eller som du tycker borde uppmärksammas under vår vinjett Kollegan av någon annan anledning? Tipsa oss på redaktionen@byggmaterial.se
Texten är skriven av ByggMaterials redaktion och hämtad ur ByggMaterial nummer 4 2025.
